Hantverksklubben #55: Barndom
Igår höll vi på att bli så många att vi kunde behöva dela gruppen i två, men när det var dags att börja spela var vi sex pers, vilket ändå funkar. Det vad jag själv, Anne,
@Bunny, Alexi, Nathalie och förstagångaren Jonas. Temat var barndom, och det var Bunnys. (Hans tema, alltså, inte hans barndom.)
Det handlade alltså om att spela barn, och hur man kan göra det bra och givande. Vi diskuterade väldigt mycket hur barn skiljer sig från vuxna och hur man kan gestalta dem på ett trovärdigt sätt, i och med att deras agerande och världsbild skiljer sig ganska mycket från vuxnas. Även hur de behandlas av samhället är väldigt annorlunda jämfört med hur vi behandlar vuxna. Mot slutet kom vi också in på vilken sorts berättelser man kan berätta där barn har huvudrollen, och vilka tekniker man kan ta till i rollspel för att gestalta detta. Här är listan på samtalsämnen:
- Barn blir lätt lillvuxna eller kaosiga
- Flashbacks och -forwards
- Ur varselklotet
- Premisser: Vuxna lyssnar inte på dig
- Maktlöshet inför samhället
- Tvång och juridisk särskillning.
- Olika barn växer upp olika fort
- Annan tidsuppfattning
- Formas till störredel av sin miljö än vuxna
- Lekar och fantasi
- Inget abstrakt tänkande
- Tänka på vad barnet har varit med om och inte har varit med om.
- saknar färdigheter vi tar för givna, när de försöker så misslyckas de lätt gentemot vuxna, (men kanske inte mot varandra?). t.ex. lögner
- Svartvit moral, moralisk realism. Tar inte hänsyn till intentionen.
- Kan vara ärligt elak, inget socialt filter
- Flugornas herre
- Bristande konsekvenstänk
- Lätt att skapa nya relationer, bli vänner
- Inneboende rättvisetänk, delar med sig
- Grupptryck
- Berätta om barn för att förklara de vuxna de blir (Freudiansk ursäkt)
- Berättelser om barn för att minnas sin egen barndom
- Beskrivningar ur barns perspektiv
- Välja vad man beskriver och vad man inte beskriver
- Dramatisk ironi
- Bryta sociala koder
- Låtsaskompisar
- Beskriva fantasivärldar som verkliga
- Varva den grå världen och barnens värld mellan scener
Historien vi spelade ut kändes lite som en sådan där barnbok som är skriven med ett djup som gör att även vuxna kan gripas av den och finna den givande. En sammanfattning:
Svenskt 90-tal. Hugo och Lina är bästisar, och de leker gärna tillsammans. De är på en ökenplanet, där deras rymdskepp har kraschat, och där det finns jättelika svampar och giraffanter (och ibland enhörningar, när den eldsprutande mammosaurusen tvingar dem att leka med Hugos lillebror Love). Men diamanttornet som de bor i håller på att anfallas. Hugos pappa är arg på kung Byxlös, som är kung på pappas jobb, och han får inte vara kvar där. Snart kommer kung Byxlös elaka underhuggare Kronfoten och dennes fotsoldater och anfaller diamanttornet, och tar det ifrån dem. Hugos familj måste flytta, och Hugo hamnar på Nydalaskolan, i en annan del av staden, och han tappar lite kontakten med Lina. Men när det blir Alla hjärtans dag skickar han ett anonymt kort till Lina, och Lina skickar ett kort till honom. Efter ett pirrigt telefonsamtal och en lång cykeltur genom världsrymden kommer till slut Lina med andan i halsen tillbaka till ökenplaneten, till giraffanterna och till den stilige rymdsoldaten Hugo.
Det var såklart väldigt gulligt, men det fanns också lite hårdare teman som gjorde att det kändes. Hugos familjs ekonomiska bekymmer och grälande föräldrar, Sven som mobbade Hugo för att Lina inte ville leka med Sven längre nu när Hugo kommit, Linas samtal om hur hennes bror Kent bor på kyrkogården tillsammans med hennes mormor.
Bäst var sammanblandningen av ökenplaneten och det verkliga livet, som speglade varandra på ett tilltalande sätt. Detta skedde både rent rumsmässigt, där vi blandade beskrivningar med giraffanten och dess prosaiska motsvarighet bokhyllan som de red på (vilket fick den att välta, något som tolkades som att ökensoldaterna sköt giraffanten), och tematiskt, där pappa Stefans chef och Kronofogden fick tematiska representationer i leken. Vi hade också en tekniskt intressant scen där lille Love hörde sina föräldrar prata om sina ekonomiska bekymmer utan att riktigt förstå, vilket illustrerades genom att konversationen strösslades med nonsensord.
Jag tyckte mycket om omgången. Den blev väldigt fin och stämningsfull, och tillräckligt berättartekniskt intressant för att vara rolig att spela. Vi lyckades också hålla ihop den ganska väl, vilket annars kan vara ett problem när vi är många som spelar. Svårigheten med att vara sex pers kan annars vara att alla har någon idé de vill introducera, vilket gör att det blir många spretiga trådar som går åt lite olika håll och inte plockas upp. Men den här gången var vi bättre på att bygga på en mer begränsad story. Den hade flera trådar, men de vävdes samman till en helhet på ett bra sätt. Det enda jag saknade var att väva in Linas döde bror lite mer. Kanske hade man kunnat låta honom dyka upp på ökenplaneten och se Lina ha ett samtal med honom; det hade varit intressant.
På det stora hela en väldigt mysig och trevlig omgång, och en av mina favoriter från den senaste tiden. Efter avslutat spel blev det en spontan diskussion där folk berättade anekdoter från sitt eget låg- och mellanstadieliv för varandra, vilket var fint.